En medveten genomgång av värddjurs roll i fästingens spridning
Fästingar är blodsugande parasiter som kan sprida sjukdomar till både människor och djur. Trädgårdar, särskilt i fuktiga och vegetationsrika områden, har blivit allt vanligare livsmiljöer för fästingar. Denna artikel undersöker vilka djurarter som är de främsta vektorerna för att transportera fästingar in i trädgårdsmiljöer. Genom att granska aktuell forskning framkommer det att rådjur, smågnagare och fåglar har särskilt stor betydelse för fästingpopulationens etablering och tillväxt i urbana och semiurbana miljöer.
Fästingens livscykel
Fästingburna sjukdomar som borrelia och TBE ökar i Europa, inklusive Sverige. Trädgårdar har identifierats som viktiga mikromiljöer för både fästingar och deras värddjur (Rizzoli et al., 2014). Fästingens livscykel involverar tre stadier – larv, nymf och adult – där varje stadie kräver ett blodmål. Vilka djur som utgör dessa mål påverkar i hög grad fästingens spridning och etablering.
Fästingens ekologi och värddjur
Den vanligaste fästingarten i Sverige är Ixodes ricinus, även kallad vanlig fästing. Den behöver tre olika värddjur för att genomföra sin livscykel. Vilka värddjur som finns i närheten påverkar både antalet fästingar och risken för sjukdomsspridning.
Följande djur är särskilt relevanta i trädgårdsmiljöer:
Rådjur
Rådjur är de viktigaste värddjuren för vuxna fästingar. De bär ofta stora mängder vuxna Ixodes ricinus och fungerar som “fästingmagneter” som drar in fästingar till nya områden – inklusive trädgårdar i närheten av skog eller ängsmark.
En studie i Tyskland visade att närvaron av rådjur hade direkt samband med tätheten av nymfer i trädgårdar (Gilbert et al., 2012).
Även om rådjur inte bär på Borrelia-bakterien själva, bidrar de starkt till att öka antalet fästingar genom att ge näring åt den vuxna generationen.
Smågnagare (framför allt skogssork och sorkar i släktet
Smågnagare är de primära värddjuren för larver och nymfer, och fungerar också som reservoarer för Borrelia.
Studier visar att täta gnagarpopulationer ökar både mängden fästingar och infektionsrisken i ett område (Krawczyk et al., 2020).
Eftersom smågnagare ofta vistas i trädgårdars buskage, komposter och stenrösen, är de viktiga faktorer för spridning av smittbärande nymfer.
Fåglar (särskilt trastar, rödhakar och bofinkar)
Fåglar fungerar som både lokala och långväga spridare av fästingar. De bär oftast larver och nymfer.
En svensk studie visade att 27 % av undersökta småfåglar bar på fästingar, och att dessa ofta bar på Borrelia-bakterier (Comstedt et al., 2006).
Vissa flyttfåglar kan även föra in fästingar till områden där de tidigare inte förekommit, vilket påverkar lokala trädgårdsekosystem.
Husdjur (främst katter och hundar)
Husdjur fungerar som sekundära vektorer, då de ofta får med sig fästingar från skog eller äng in i trädgården eller direkt in i hemmet.
En studie från Storbritannien fann att hundar som rastades i skog hade en signifikant högre förekomst av fästingar än de som bara var i stadsmiljö (Shaw et al., 2001).
Även om husdjur sällan fungerar som reservoarer för Borrelia, kan de transportera fästingar till trädgårdsmiljöer där dessa sedan etablerar sig.
Fästingars spridning till trädgårdar är beroende av ett ekosystem av värddjur. Rådjur står för den största volymen av fästingar, smågnagare för sjukdomsspridningen, och fåglar för långdistansspridningen. Kombinationen av dessa djur i ett område – tillsammans med klimatfaktorer och vegetation – avgör fästingtrycket i trädgårdsmiljöer.
Förebyggande åtgärder som stängsling mot rådjur, kontroll av gnagarpopulationer, samt användning av fästingförebyggande medel på husdjur, kan minska risken för höga fästingnivåer i trädgården.
Flera djurarter bidrar till att fästingar etablerar sig i trädgårdar, men rådjur, smågnagare och fåglar har särskilt stor betydelse. För att effektivt minska fästingpopulationen i trädgården krävs en kombination av ekologisk förståelse och praktiska åtgärder.
Referenser
Comstedt, P., et al. (2006). Migratory passerine birds as reservoirs of Lyme borreliosis in Europe. Emerging Infectious Diseases, 12(7), 1087–1095.
Gilbert, L., et al. (2012). The role of deer as vehicles to move ticks and disseminate tick-borne pathogens: A review. Ecology and Evolution, 2(3), 478–489.
Krawczyk, A. I., et al. (2020). Effect of rodent density on tick infestation in forest and urban habitats. Parasites & Vectors, 13(1), 1–11.
Rizzoli, A., et al. (2014). Ixodes ricinus and its transmitted pathogens in urban and peri-urban areas in Europe: New hazards and relevance for public health. Frontiers in Public Health, 2, 251.
Shaw, S. E., et al. (2001). Tick (Ixodes) infestation of dogs in the UK: Prevalence and risk factors. Veterinary Record, 148(15), 465–469.
Bild: Pixabay
Skribent: Susanne Zachau
Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.