Om årstiden, minnet och våra rötter
Det finns något med hösten som får världen att sakta ner. Ljuset förändras. Morgnarna blir mörkare. Luften blir kyligare och naturen börjar dra sig tillbaka. Träden släpper sina löv, dagarna blir kortare och det som nyss var grönt blir gult, orange och brunt. Kanske är det därför hösten så ofta förknippas med minnen.
Vi börjar tänka på barndomens höstar. På skolstarter, svampplockning, äpplen som föll från träden och kvällar då mörkret kom tidigare än man hade väntat sig. En särskild lukt kan plötsligt föra oss tillbaka till ett kök vi inte har varit i på trettio år. Ett fotografi kan väcka en känsla vi trodde att vi hade glömt. Men vad är det egentligen som händer när vi minns?
Och varför kan en årstid få oss att tänka på var vi kommer ifrån?
Årstiderna påverkar mer än naturen
Vi människor lever inte helt oberoende av årstiderna, trots att våra moderna liv gör det möjligt att arbeta, äta och sova nästan på samma sätt året runt.
Forskning visar att årstidsvariationer kan påverka människors känslor, beteenden och kognitiva processer. Förändringar i bland annat ljus, temperatur, natur och sociala aktiviteter kan bidra till förändringar i hur vi mår och fungerar.
Hösten innebär dessutom en tydlig förändring av ljuset. Dagarna blir kortare och dygnets ljus–mörker-cykel förändras. Våra biologiska system är fortfarande känsliga för sådana signaler, även om vi lever i upplysta hem och kan fortsätta våra aktiviteter efter mörkrets inbrott.
Det betyder inte att hösten automatiskt gör oss nostalgiska. Men den kan skapa andra förutsättningar för eftertanke. När tempot förändras kan vi bli mer uppmärksamma på det som annars försvinner i vardagens brus. Och där någonstans kommer minnet in.
Vi minns inte bara det som hände
Vårt självbiografiska minne är inte som ett arkiv där alla livets händelser ligger sparade i exakt samma form som de en gång upplevdes. I stället använder vi minnen för att skapa sammanhang.
Forskning beskriver det självbiografiska minnet som ett system som hjälper oss att integrera tidigare erfarenheter till en mer övergripande berättelse om våra liv. Våra minnen är alltså nära förbundna med vår upplevelse av vem vi är över tid. Det är en fascinerande tanke. Vi är inte bara människor som har ett förflutet. Vi är människor som tolkar vårt förflutna. Och när vi gör det förändras också vår bild av oss själva.
Därför kan en lukt öppna en hel värld
Du känner doften av våt jord. Plötsligt är du kanske åtta år igen. Du står på en skogsstig tillsammans med någon som inte längre finns i ditt liv. Du minns färgen på en jacka. Kanske minns du ljudet av stövlar mot marken. Kanske minns du inte exakt vad som sades, men du minns hur det kändes att vara där. Det är en av minnets märkliga egenskaper. Ett obetydligt sinnesintryck kan fungera som en väg in till en hel period av livet.
Samtidigt är våra känslomässiga minnen inte oföränderliga. Forskning visar att autobiografiska minnen kan förändras över tid; vissa detaljer försvinner, andra kan omtolkas eller tillkomma. Ändå fortsätter vi att använda dessa minnen för att förstå våra erfarenheter och våra liv. Det betyder att när vi tänker tillbaka på barndomen är det inte alltid det förflutna självt vi möter. Vi möter också vår nuvarande bild av det förflutna.
Bild: Pixabay
Skribent: Susanne Zachau
Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.