Vi ska hinna resa. Bada. Träffa vänner. Läsa böcker. Äta gott. Vandra i skogen. Träna. Sitta på uteserveringar. Se solnedgångar. Uppleva. Njuta. Och gärna fotografera alltihop.
Sommaren skulle vara tiden då vi äntligen fick andas. Ändå kan det ibland kännas som om även sommaren har blivit en prestation.
Det är som om vi har skapat en lista över allt som en lyckad sommar ska innehålla. När semestern närmar sig börjar planeringen. Vad ska vi göra? Vart ska vi åka? Vad får vi inte missa?
Plötsligt har ledigheten fått en agenda.
Och mitt i allt detta finns ordet njuta. Vi ska njuta av sommaren. Men måste vi verkligen hinna njuta? Kanske är det just där vi behöver stanna upp.
Mindfulness handlar i grunden om att vara närvarande i det som sker, utan att hela tiden försöka förändra det eller göra något annat av det. Jon Kabat-Zinn har i Wherever You Go, There You Are skrivit om just detta. Om att möta livet där det faktiskt pågår, snarare än att hela tiden vara på väg någonstans. Det kan låta enkelt. Men för en hjärna som är van vid att planera, prestera och ligga steget före kan det vara förvånansvärt svårt.
Vi kan sitta på en brygga och tänka på vad vi ska göra senare. Vi kan ligga i hängmattan och känna att vi borde läsa. Vi kan gå genom skogen och samtidigt planera nästa veckas arbete. Kroppen är på semester. Tankarna är kvar på jobbet.
Det kan vara därför sommaren inte alltid ger den återhämtning vi hade hoppats på. Vi byter miljö, men inte alltid tempo. Vi lämnar kontoret, men tar med oss samma rastlösa uppmärksamhet.
Mindfulness erbjuder inget nytt projekt att genomföra. Det är det fina.
Det handlar inte om att bli bättre på att njuta. Det handlar om att upptäcka det som redan finns. En varm kaffekopp mellan händerna. Doften av regn mot varm mark. Fötter som sjunker ner i sanden. Ett kvällsdopp när vattnet först känns kallt och sedan blir alldeles självklart. Vindens rörelse genom träden. En stund då ingenting särskilt händer. Just den sista kan vara den svåraste.
Vi har blivit så vana vid att fylla våra dagar att tomrummet nästan kan kännas obekvämt. När inget händer tar vi upp telefonen. När vi får en ledig stund söker vi efter något att göra. När semestern blir stilla börjar vi kanske undra om vi verkligen använder tiden på rätt sätt.
Men tänk om tiden inte behöver användas? Tänk om en eftermiddag får vara bara en eftermiddag. Tänk om vi inte behöver komma hem från semestern med fotografier från alla platser vi besökt, böcker vi läst och aktiviteter vi hunnit med. Tänk om det räcker att vi har varit där. Närvarande. Inte effektiva. Inte produktiva.
Bara där.
För mer än 170 år sedan ställde Henry David Thoreau en fråga som känns märkligt aktuell. I Walden sökte han ett enklare liv nära naturen och funderade över vad människan egentligen behöver för att leva ett gott liv. Vad händer om vi tar bort allt det vi tror vi måste hinna?
Vi behöver inte fler upplevelser. Kanske behöver vi färre saker som stör vår uppmärksamhet. Det är en tanke som känns särskilt relevant under sommaren. Vi behöver kanske inte fylla dagarna för att de ska vara värdefulla.
Naturen kan också bli en påminnelse om mindfulness. Naturen har inget prestationsmål. Eken försöker inte växa snabbare för att hinna bli stor före hösten. Blomman funderar inte över om den blommar tillräckligt vackert. Vinden skyndar inte för att hinna någonstans.
Allt sker när det sker.
Sommaren gör egentligen samma sak. Den ber oss inte att hinna ikapp den. Den kommer. Den är här. Och sedan förändras den.
Ljuset blir annorlunda. Kvällarna blir långsamt kortare. Blommorna vissnar. Semestern tar slut.
Det är kanske just därför vi behöver vara närvarande. För ingenting går att hålla kvar.
Inte den varma kvällen. Inte det första doppet. Inte doften av nyklippt gräs. Inte känslan av att tiden för en stund stod stilla.
Men vi kan vara med medan det händer.
Kanske är det den största gåvan mindfulness kan ge oss under sommaren: att inte hela tiden försöka skapa nästa ögonblick innan det nuvarande har hunnit bli levt.
Så låt sommaren få vara mindre perfekt. Låt regnet komma. Låt en utflykt bli inställd. Låt en dag bli långtråkig. Låt mobilen ligga kvar i väskan. Och framför allt: låt bli att känna att du måste njuta. För det är först när kravet på njutning försvinner som vi verkligen kan upptäcka den. I det lilla. I det oväntade. I det som inte stod på listan.
Kanske är den verkliga konsten att njuta inte att hinna mer av sommaren.
Kanske är den verkliga konsten att njuta att inte längre behöva hinna göra det.
Skribent: Susanne Zachau
Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.